STINA OPITZ
Förr eller senare
27 september – 12 oktober 2008

Vernissage
Lördag 27 september kl 18.00
Invigare
Ulf Mellström
Allt på en gång med Stina Opitz
Ett överflöd av infall och uttryck. Stina Opitz blandar och ger i sin utställning på Galleri Kronan.
Verkförteckningens undertitel beskriver Stina Opitz utställning på Galleri Kronan tämligen uttömmande: "Mänskliga gestalter, cyborger, hybrid, JAS-plan, hund/video, modellbyggen utspridda
i rummet".
Det är inte utan att jag inte vet var jag ska börja. Kanske trots allt med det, ovanstående innehållsrika förteckning till trots, som först fångar min uppmärksamhet.
Verket Övervintraren II består av ett hus, som för att få plats i galleriet har tvingats sänkas. Huset ser ut som en blandning av lusthus och övervakningstorn. Vid dess knutar sitter vita megafoner. Från huset, som det inte går att beträda, ser man den video som hör till installationen och som visar utsikten från Opitz ateljé en blåsig vinterdag. En grön presenning flaxar och fladdrar och det finns något obönhörligt i denna vardagliga kamp mot elementen.
I det innersta rummet visar Stina Opitz sin kortfilm Betraktaren. Den visar vad som kan hända på det stillsamma Länsmuseet i Linköping om man, som den kvinnliga huvudpersonen, har lätt för att bokstavligen gripas av konsten. Det är en underfundig film väl värd en större publik.
Tillbaka i det första rummet skärper jag blicken bland Opitz vita tanks, blommiga JAS-plan och känsliga skulpturer. Stina Opitz har återvänt till skulpturen efter det offentliga verk som ledde till att hon blev Sveriges första rondellhundskonstnär.
En kvinnofigur står uppställd. Ovanför henne surrar en motor som ser till att en nedhängande krita drar en trollcirkel omkring henne. En bit bort står en hund och stirrar längtansfyllt in i en monitor där man ser en Leninstaty demonteras. Lite längre bort tycks en liggande kvinnofigur sova och intill henne granskar en knästående mansfigur sig själv likt en Narkissos.
Förr eller senare framträder kanske ett mönster
i allt detta. Själv väljer jag att se Opitz utställning som allt på en gång. Här blandas uppslagsrika infall om vartannat. Riktigt verkningsfullt blir det bara i filmen och den stora installationen Övervintraren.
Och för mig är det gott så. Opitz är en konstnär som alltid överraskar betraktaren. Förr eller senare verkar vara en utställning som även överraskar henne själv.
Mats Granberg