DAG & ELIN KÄLLMAN
12 januari – 27 januari 2008
Dag Källman, Men hallå
Elin Källman, Fantasin
NT: På Kronan är de bara kollegor
Elin Källman har uppfunnit ett alter ego som återkommer i hennes målningar. Dag Källman bearbetar släkterfarenheter från en gammal bruksmiljö mellan Mjölby och Linköping.
Far och dotter, men på Galleri Kronan är Dag Källman och Elin Källman i första hand konstnärer och kolleger.
-Jag har säkert påverkats på något sätt, men jag tycker inte att det finns några större likheter mellan våra verk, säger Elin som är osäker på om de ställt ut tillsammans tidigare.
Det har de, men då har det handlat samlingsutställningar. Att de möts på Galleri Kronan är ursprungligen ett initiativ från galleriets utställningskommitté.
Elin Källman har skapat sig ett slags alter ego som återkommer i målningarna.
Hon heter Lola och är intill förväxling lik konstnären.
-Det handlar ju om mig, men jag vill inte använda mitt eget namn. Målningarna är ett slags sammanhängande livsberättelse, som gör det möjligt för mig att återge var jag befinner mig känslomässigt, säger hon.
Men det är inte en självbiografi i vanlig mening, utan också ett sätt att se sig själv utifrån.
-Jag prövar olika hållningar och framställer mig ibland som den jag skulle vilja vara. En del är väldigt utmanande, men när jag nyligen ställde ut på Galleri Niklas Belenius i Stockholm målade jag mer oskuldsfulla bilder, säger hon.
Elin Källmans målningar står uppställda i den yttre lokalen och väntar på att hamna på väggarna. Längre in i galleriet är Dag Källman i färd med att förbereda sin del av utställningen och blicken faller på ett par porträtt av Jimi Hendrix.
-Jag lyssnar mycket på jazz och blues, men jag gillar att läsa också, säger han och pekar på en annan målning som föreställer August Strindberg. Det är en bearbetning av det sista fotografiet på författaren som togs på Drottninggatan en vinterdag någon tid före hans död 1912.
-Förr använde jag aldrig fotografier, men det har jag gjort på sista tiden. Min far dog för tre och ett halvt år sedan och jag tog hand om hans gamla svartvita fotografier från Spångsholms bruk, som ligger mellan Mjölby och Linköping.
Hans farfar och hans far arbetade där, men inte Dag Källman själv. Däremot har han återupplivat bruksmiljön i några av sina målningar.
-Fotona är från tjugo- och trettiotalen, men när man målar tillför man ju något annat. Färgerna är ett slags ordlöst språk, säger han och visar några expressionistiskt anlagda verk. Ett av dem heter Fiolmusik över Svartån, som återger det ursprungliga motivet i brinnande färger och halvt upplösta former.
-Det här var den tidens motsvarighet till dagens unga killar som bränner runt korvkiosken i en Volvo 240, säger han och skrattar innan han förklarar att det färdiga verket följs av en mental bearbetningsfas, som ofta innebär ett intensivt funderande på balansen mellan form och innehåll.
Utställningen som är säsongens första på Galleri Kronan öppnar idag och pågår till och med den 27 januari.
Pauli Olavi Kuivanen
FÖ: Far och dotter ställer ut
Dag Källman bor i Vadstena där han driver Galleriet Mejeriet som också är ett ett förlagshus - Koma Konstbibliotek där Dag publicerar böcker om konstnärer.
Tavlorna som är starka kontraster - rofyllt roende - en dåtidens raggarrunda i skarpt, men vackert sommarljus. Och så det mörka mörka som döden innebär när den kommer sig av förtryck.
Här finns också teckningar som till synes kan verka vara rena virrvarret, men som vid en noggrannare titt är rena virrvarret. Som formats till människor. Till självporträtt. Tillkomna som teckningar för att även bli målningar. Eller stanna vid blyertsens gråa. Eller kastas.
Tavlorna bär på minne som inte alltid är Dags egna. Det kommer sig av att när han pappa dog så hittade han sparade minnen. Som bilden av Spångsholm Blues. Bruket där pappan jobbade och som han hatade.
På Dags målning står det skrivet: ARBETA ARBETA JÄVLAR. Så som det måste kännas att tvingas in i kapitalismens grottekvarn. Om man tolkar sin pappa.
Tolkar sin pappa gör inte Dags dotter Elin. Hon har fullt upp med att tolka sig själv. Eller rättare sagt sitt alter ego - Lola. Hennes tavlor föreställer henne själv.
- Det är bara mig själv som är intressant att måla, det har alltid varit så, säger Elin.
Och på tavlorna putar Lola med läpparna.
Att ha en Lola är som att ha en syster, någon som skyddar, som håller distans och som skyddar mot det privata.
Målningarna är tillkomna efter att Elin fotat sig själv och sedan målat av bilderna.
- Jag tänker ut i förväg hur jag vill att bilderna ska se ut, det händer att jag köper särskilda kläder för att bilden ska stämma.
Och visst är det Lola över bilderna. En blyg. En vulgär. Sexuellt sökande. Drömmande. Om de sista dagarna i Ryssland.
Det finns en trumpenhet i bilderna, som samtidigt förför betraktaren. Färgvalet gör att de stannar vid lockelse. Mörkare kunde de leda en i fördärvet.
Utställningen invigs idag klockan 13.00 av Stefan Teleman i samtal med konstnärerna.
Åsa Hanell
Galleri Kronan, Trädgårdsgatan/Drottninggatan.
Öppet 12–16 onsdag–söndag. Tel: 011-13 34 83