ANN-MARI TAMMINEN-MEULLER
Måleri, collage och objekt
Utställningen pågick från 24 februari till den 11 mars
Corren 27/2 2007: Mogen kolorism
Elden och berget är motiv som återkommer i Ann-Mari Tamminen-Meullers måleri. Det speglar hennes uppväxtmiljö i Bergslagen men det utgör också chans till utlevelse för hennes färgspråk.
I den nya utställningen upplever jag en oerhörd dramatik i mötena mellan varmt och kallt. Omedelbart faller jag för den första bilden, "Jag minns skaren", en vit dröm som utmanar den aktuella exteriören med is och snö som dominerande miljö. Motiviskt och färgmässigt erinrar det om Léger-lärjungen, portugisiskan Vieira da Silva.
Ann-Mari Tamminen-Meuller, född 1947, kom som barn från Finland till Sverige och räknar sig som svenska. Men hennes konst är gränsöverskridande, genomgående abstrakt och buren av en genomtänkt kolorism, mogen och tungt etablerad.
Det förvånar att hon saknar konstnärlig utbildningsbakgrund. Hennes färgspråk är personligt, om än inte utan påverkan utifrån, främst från amerikanskt håll, även om hon som så många andra refererar till van Gogh.
Skönt är att hon aldrig söker någon syntes mellan abstrakt och figurativt. Visst, det yttre landskapet påverkar färgsättningen, men någon avbildning är det aldrig fråga om.
I måleriet pendlar uttrycken mellan det eruptiva och kontemplativa. Standardsvaret på frågan vad hon skildrar är något kryptiskt - det förlorade landskapet.
Ewe Olsson
Folkbladet: Bergslagen i färg och andra minnen
Harmoni - och ändå finns det oroliga draget av angeläget ärende. En längtan och också klara minnen, det här måste jag berätta, det här måste ni förstå. Ann-Mari Tamminen-Meuller strävar, därav oron, det är som att hon försöker belysa en situation, en stämning i en särskild, kanske förlorad tid, från flera håll, hon kan inte säga det med andra verktyg än sin pensel och sin färg. Hon låter färgerna ta stöd av varann, det handlar om fält i vitt och grått över hela skalan, sparsamt och återhållet, över till den där sinnligt glödröda.
Hon gör poesi av motiv som man bara anar. Sammantaget hörs svaga ljud från ett verksamt bergslagssamhälle (det fanns där verkligen, i Södra Dalarna) med ugnar och smide, med hetta och fräsande järn. Och stunder av tystnad. Bergslag där man ser att det också måtte ha funnits stor kärlek till naturen.
Ibland kan man se hennes abstraktioner som landskap i flygperspektiv, men samma bild kan också vara något nära, att ta på. Att man "inte ser vad det föreställer" ger en väldig spänning och nyfikenhet som inte stillas. De livfulla ytstrukturerna bidrar förstås, liksom det att man efterhand kan upptäcka så många färger i det som först ser ut som en enda. Känslor fördjupas.
En liten utbrytare i form av ett väggskåp finns med. En annan blackbox, heter det. Inuti ligger en liten liten nyckel. Kolla.
Tamminen-Meuller är född i Finland på 40-talet, men uppväxt i de där trakterna innan hon kom till Norrköping och så småningom blev medlem i Konstnärerna Intresseförening.
Brittmarie Engdahl
NT 24/2 2007: Förlorat landskap i blandteknik
Ett förlorat landskap och en övergiven plats. Minnen från Bergslagen är ett genomgående tema i Ann-Mari Tamminen-Meullers utställning. Collage, målningar och objekt ställs ut, i något som delvis verkar vara en hyllning till barndomen. Minimalistiska och abstrakta målningar tar plats på galleriets väggar.
Många av verken är gjorda i blandteknik, måleri och collage. I en serie om tre målningar är denna teknik mest framträdande. Jag minns skaren, Vägen och Långt brev är skira och ljusa i färgerna. De är inte de målningar som står ut i mängden, till skillnad från mer kraftfulla och färgstarka verk. Serien ser förhållandevis intetsägande ut på håll. Jag går närmre och upptäcker mer. Där finns detaljer som väcker nyfikenhet. Collagen innehåller tyger, papper och tidningsurklipp. Nedklottrade ord och delar av ett brev. Små, lappade minnen som för tankarna till ett gammalt fotoalbum. De olika materialen gör att målningen får en yta som skapar liv.
Samlingen ger ett stillsamt och något sorgset intryck. Bygden har förvandlats men är inte bortglömd. Minnena från barndomen tycks ha blivit förstärkta och förenklade med åren. Vissa av målningarna har en känsla av ett barns perspektiv. Som att skogen känns mörkare och vägen längre. Romantiserat och sentimentalt, men inte till det överdrivna.
Mitt i Bergslagsskogarna dyker plötsligt lite kärlek upp. Bland andra Forget-me-not. Med oväntade inslag som gammalt porslin i collaget väcks uppmärksamheten igen. Jag tycker om det oväntade och att det tar tid att upptäcka det.
Skog, mark och gruvbyggd återges med mörka, mättade färger. Ibland starka färger, men utan några klara och skarpa linjer. Tamminen-Meullers ambition har varit att skapa ett lugn i bilderna. Det har hon lyckats med. Färgerna stämmer. Inga överraskningar, men istället behagligt. Det enkla och avskalade är däremot det som är mest kännetecknande för samlingen.
Lisa Gerhardsson
Galleri Kronan, Trädgårdsgatan/Drottninggatan.
Öppet 12–16 onsdag–söndag. Tel: 011-13 34 83